Hej finisar! Jag ligger här i sängen under täcket och njuter av att jag är uppe tidigt på min lediga dag. Jag tycker om att vakna i tid och ha hela dagen framför mig. Peris åkte till jobbet för ett tag sedan och pussade mig hejdå så sött. Han är så jävla fin. I det här inlägget tänkte jag bli lite djup och personlig. Jag har nämligen tänkt på att skriva det här inlägget i ett par dagar men jag har inte riktigt kommit till skott. Jag tänkte skriva om att ha ett hinder som inte syns och människors förståelse för det. Jag har alltid varit en person som säger "Det är lugnt. Jag mår bra" fastän det kanske funnits något där som stört. Det är precis lika nu med min konstiga åkomma som jag drog på mig i julas. Ni kan läsa om det här om ni missat det. Jag har som sagt en synnedsättning på mitt ena öga som varken glasögon eller linser kan göra bra. Det är en sjukdom och jag kommer aldrig komma ifrån det. Det kan tillochmed bli värre om jag har otur. Man kan förlora synen helt. Detta tänker jag inte alls på om dagarna eftersom jag vant mig så fantastiskt bra. I början trodde jag att det skulle bli omöjligt. Jag kunde inte bedöma avstånd alls. Hacka tomat och gå i trappor var oerhört koncentrationskrävande. Sånnadär saker som man tar för givet att alla ska kunna utan problem. Det tog bara några veckor innan hjärnan kompencerade det sjuka ögat och fokuserade med det högra istället. Hjärnan är så fantastisk! Nu störs jag inte av det alls eftersom jag är så van att ha det såhär. En stor suddig fläck mitt i ögat där synfältet är borta. Vissa dagar kan det kännas värre och då blir jag lätt trött i huvudet och har svårt att fokusera på saker, men oftast känns det helt okej ändå. Det som har varit jobbigt är människors förståelse för detta. Det syns nämligen INGENTING på mina ögon att jag har det här synfelet. Jag har fått kommentarer av människor som "Eh, jaha, men det syns ju inte?". Tydligen så finns inte saker som inte syns. Jag har känt mig ledsen och skamsen av detta. Människor har frågat "Varför är du inte ledsen då? Jag skulle vara jätteledsen". Jag har varit ledsen. När jag satt på sjukhuset med min mamma grät jag floder. "Du kan bli blind när som helst" gör ingen människa glad. Men jag har alltid varit så förbannat ... stark. Jag tycker inte att det är så farligt eftersom det finns människor som har det värre. Ska jag gå runt och gråta för det? Aldrig. Människor dömmer alltid efter dom första intrycken man får och det är så pinsamt tycker jag. Jag har haft urgulliga kolleger på jobbet som fortfarande frågar om mina ögon, medan vissa bara fnyser åt det och ber mig skaffa glasögon som alla andra. Jag undrar hur dessa människor lever sina liv. Finns inte cancer heller för att det kanske inte syns i början? Fy. Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med inlägget men jag ville bara lätta mitt hjärta. Vi ska inte vara så förbannat dömmande när vi inte har en jävla aning om hur människor egentligen har det. Bara för att man visar upp en glad fasad på jobbet och säger "Det gör inget, jag har vant mig vid detta nu" så kan man ändå visa lite respekt. Jag önskar att jag hade tillgång till alla mina bilder ifrån sjukhuset på mina ögon så att jag kunde visa er skillnaden.

Jag hoppas ni alla mår bra där ute som läser min blogg och har ni lika som jag, en sjukdom som inte syns, var inte rädda för att må dåligt eller be om hjälp. Man får ha sina sämre dagar. Det är helt okej.

Ha en underbar onsdag!

Jag har börjat min dag genom att skriva ärliga ord på en av mina bästa vänners blogg. Idag känns det som ett nytt kapitel har börjat och jag ska ta vara på det varje sekund. Det känns på riktigt den här gången. Jag har börjat jobba med saker med mig själv som kan förändra hela mitt liv. Nu vill jag bara att du ska tro på mig. För från och med nu tror jag på mig själv.

Ibland vänder livet på en femöring. Det som var rosenrött och sprudlande kan förvandlas till ens värsta mardröm. Dom senaste dagarna har jag gått igenom något väldigt jobbigt, men väldigt behövande för mitt välbefinnande och min framtid. Tårar har blandats med förtvivlan och hopplöshet och jag har känt mig långt nere på botten. Många gånger har jag lovat förändring, men ingenting har skett. Jag har blundat för det verkliga livet. Det är nu jag känner på riktigt att en förändring har skett. Jag har lagt alla dumma saker bakom mig och nu ser jag bara framåt. Jag vill det här! Jag tänker aldrig ge upp mitt fina liv. Jag tänker kämpa in i det sista. Allt är bra och det kommer bara bli ännu bättre. Jag känner det långt in i hjärtat. Ingen människa är perfekt - varken du eller jag. Men vi är unika på vårat alldeles egna sätt, och det är det som är så himla fint. Jag vet att vi klarar allt och det gör mig lycklig.

Jag har länge blundat för det gråa och trista. Jag har bara sett perfektion i allt och viljan att jag måste visa det utåt. Från och med nu måste jag börja jobba med mig själv. För jag tänker inte ge upp allt det här. Aldrig. I hela mitt liv.

En nystart i ett redan så himla fint liv.

Jag ville egentligen bara skriva av mig lite och jag får ju inte glömma att berätta en annan sak heller. Imorgon ska jag och Peris ut och titta på en häst som jag ska börja rida! Jag är så himla glad för den chansen och att jag får ta upp min ridning igen på en så fin gård som Therese äger. Detta kan inte bli annat än så himla kul! Jag är sådär barnsligt pirrig och förväntansfull. Jag lovar att berätta mera imorgon när vi kommit hem därifrån. LYCKA!

Nu ska jag pallra mig ut i Göteborgsluften för ett svettigt träningspass. Ben och rumpa står på schemat idag!

Idag är det nyårsafton. Idag skulle jag egentligen jobbat kväll och imorgon dag. Jag har aldrig i hela mitt liv jobbat nyår förut. Jag var rätt taggad inför det men så pang bom hände något annat som blev viktigare än allt i världen. Jag hade aldrig ens smakat på ordet sjukskriven tidigare. Det kan man väl inte vara. Hur klena är människor? Nu vet jag hur det känns och det är skitsvårt. Skitsvårt att leva med något som inte är normalt. Jag skulle vara en livsfara på jobbet i det här skicket och det smärtar mig långt in i hjärtroten. Men jag har gett mig fan på det här nu. Jag ska lära mig att se bra igen och jag satsar på att vara tillbaka på jobbet inom kort. Doktorn ville inte att jag skulle prova redan nästa vecka, men vi får se hur jag gör.

Vi har inga speciella planer för dagen. Det har varit så mycket annat vi har fokuserat på. Vi ska laga mat här hemma, mysa, spela spel och dricka bubbel på tolvslaget tillsammans med alla fina raketer. Niclas kommer förbi också. Det blir en fin kväll. Jag tänker inte bara fira in det nya året utan även skåla för att jag haft ett fantastiskt 2011. Jag har tagit examen i en universitetsutbildning, jag blev sambo, jag fick ett nytt spännande jobb som gett mig grym erfarenhet och kunskap och jag har äntligen förstått vad det är jag brinner för.
Vad ska ni göra ikväll?

Gott nytt år på er allehopa och jag vet att 2012 kommer kicka järnet! ♥

God morgon på er alla underbara läsare! Idag är det ingen bra onsdag. Min dag igår var den värsta genom tiderna och den följer med mig idag. Jag älskar mitt liv tusen gånger om, men ibland är det väl ok att vara på lägsta nivå trots att inget speciellt har hänt? Jag funderar på hur jag är som person. Jag tycker själv att jag alltid är glad och väldigt trevlig. Jag bryr mig om människor och vill alltid göra mitt bästa. Det värsta jag vet är när människor tycker illa om mig. Jag blir golvad totalt då. När man hör att någon har sagt något t ex. Så då tänker jag såhär; om någon tycker illa om en, då kan man ju inte vara så rar som man själv tror? I grund och botten handlar nog allt om att jag har en rätt kass självkänsla och jag vill så himla gärna bygga upp den. Man ska inte behöva gå runt och vara rädd. Rädd för att det ska finnas något bättre. Jag är ju så bra som jag är. Det är just mitt problem. Jag vill vara bäst. Jag måste alltid prestera på topp för att jag ska känna mig okej som människa. Det syns i allt ... på jobb, i relationer, i allt. Jag vill bygga upp min självkänsla men ändå hålla det på en schysst nivå. Jag vill börja lita på mig själv.

Har ni några tips?
Ha en underbar onsdag och skriv gärna ett par ord här idag. Vem du än är ♥

Det är måndag och det har precis varit helg. Peppigt värre. En såndär skitfin helg också. Jag och hjärtat. Han är så fin. Men jag vet inte, jag är så glad ändå fastän att det är måndag och jag ska jobba kväll + dag imorgon. Det är döden, men inte idag. Jag har så mycket fina tankar och fina känslor överallt. Först och främst är jag så himla kär i min fina pojkvän. Galet. Sen inväntar jag fina paket på posten så att jag kan börja starta min grej jag håller på att bygga upp. Inväntar också lite meck med utseendet - för utseendet är ju allt. Eh. Vi ska bli så skinande! (talar i gååååtor). Sen på onsdag händer en grej som jag väntat på i tusen år. PEEEEPP! Jag har med andra ord så himla mycket bra att se fram emot och jag är så lycklig. Det mesta är ioförsig tack vare min guldklimp Per för att han lyser upp mitt liv varje sekund. Ja. Vad fint allt är.

Det är fredag!
Snart kommer Peris hem!
Hösten skiner!
Det blir god mat ikväll!
Och dricka!
Jag ser helt okej ut utan smink idag!

Jag ska upp klockan 05:00 för att jobba helg imorgon.
Där blev allt skitdåligt igen.