Jag är så himla glad idag! Jag har klarat en grej som jag haft över mina axlar hur länge som helst och nu är jag äntligen färdig. Jag kan inte med ord beskriva hur underbart det känns. Lycka! Måndagen har även inneburit ledighet, telefonmys med Tess och handling för bakning, men då min fina Peris vill bjuda ut mig på middag ikväll så får det bli bakning en annan dag. Dom ska nämligen ätas fääärska. Bilder och recept kommer såklart. Idag är den enda lediga dagen på den här veckan. Jag jobbar jättemycket nu. Why? Jag vill bli rik såklart. Man märker tydligt att en dag inte är så mycket att hänga i granen. Man hinner inte vila upp sig alls. Menmen, vill man bli karriärskvinna så får man stå i, hihi.

Jag ska upp tidigt imorgon (klockan 05:00!!!) men det hindrar mig inte ifrån att gå ut och fira med my löwe ikväll. Det kommer inte bli senare än 22:00 dock. Jag är en såndär jättejobbig person som kan bli jättestressad om jag vet att jag ska upp en speciell tid + om det är tidigt, så jag måste gå och lägga mig i himla god tid, men ikväll är det en speciell kväll så då får allt ögonen vara lite trötta imorgon.

Puss på er! Ha en fin kväll ♥

Kan man ha mer otur än mig just nu? Jag kickar igång det nya året med en konstig ögonsjukdom som gör att jag ser jättedåligt. Idag vaknade jag till en ny vecka och var pepp som tusan. Börjar jobba igen på onsdag och idag skulle jag till stallet och rida Cannabis. Vad tror ni händer? Jag packar ner kläder och morötter till den klada lilla hesten och knatar ner på stan - förvisso svinigt ont i hälarna sen igår men annars så himla glad. Jag fyller på mitt busskort och kilar in på apoteket och köper plåster till mina hälar. Plötsligt säger det pang bom. Jag blir jätteyr, illamående och spyr ( !!! ) i en buske. Så fruktansvärt pinsamt. Jag stapplar hem på klena ben och smsar Therese om att jag inte kan komma till stallet. Väl hemma dör jag i sängen. Likblek och med frossa upp över öronen. FAAAAAAN! Jag har legat däckad sen jag kom hem. Nu har jag kravlat mig till soffan eftersom Per kom hem och jag tänker inte vara veklig. Jag är kokhet men jag hoppas all sömn kommer göra det bättre. Jag SKA jobba på onsdag!

Jag älskar att se dåligt och samtidigt ha feberfrossa. Hela livet blev plötsligt väldigt disigt.
Aja, nu ska jag iallafall krya på mig som tusan och ligga i soffan hela kvällen.
Jag inväntar starten på Sveriges Mästerkock (älskar det programmet). Ska ni också se det?

Jag är sugen på något kallt till den här varma kroppen. Jag vet bara inte riktigt vad.

Ajajaj! Vi är precis hemkomna ifrån en härlig kvällspromenad som hade varit helt perfekt om det inte hade varit för mina förbannade fossingar. Mina fina träningsskor är så himla sköna och dom är underbara att skutta runt i när jag tränar men att gå ut och gå i dom är rena döden för mina hälar. Jag studsar fram - första delen av promenaden. Sen säger det pang och jag har två fläskiga skavsår på varje häl. Jag fattar det inte. Dom är ju så himla bra annars! Jag får göra som Per säger att helt enkelt gå in dom bättre när jag är ute och går. Härda Mary, hääärda! Det är svårt att gå in ett par skor som dödar en på vägen. Himla bra promenad annars med min fina sambo ♥

Innan vi traskade ut styrde bästa rambomambosambo upp en sjukt god pastamiddag + champagne, hihi. Han är så himla gullig. Nu står han i duschen och jag har krypit ner under våra täcken. MYS! Imorgon ska jag ut till stallet och rida Cannabis. Det pirrar lite i magen faktiskt. Det ska bli roligt. OCH INTE ATT FÖRGLÖMMA! På onsdag börjar jag jobba på riktigt igen. Det går bra nu. Livsglädjen är på topp.

Vilken himla fin helg det varit. Vi hade ju en så mysig och produktiv torsdag och så har helgen fortsatt. I fredags slog jag förväntansfullt upp ögonen och var så spänd över vad dagen skulle erbjuda. Efter lite morgonmys + pyssel satt jag och Peris oss i bilen för att åka en bit utanför stan och titta på en häst åt mig (det kittlas fortfarande i magen när jag skriver det). Jag träffade Therese och Mattias på BB när jag jobbade en oktoberkväll och dom var så gulliga och sa att jag fick komma ut och rida på deras stora hästgård som dom äger och driver. Flera månader senare tog jag mig i kragen och ringde Therese och på fredag var vi där. Guh så mysigt det var att vara i stallet igen! Vi tittade på fina Cannabis, fikade, pratade maaaassor och kikade runt på gården. Det verkar jättepositivt och roligt och vi var där i flera timmar tills våra converse-klädda fossingar började strejka. Om lilla Cannabis gillar mig kommer jag ta hand om henne 2 dagar i veckan och hur fint är inte det när man inte har tid för en alldeles egen häst? Fredagen fortsatte i samma fina tempo. Vi åkte hem med våra trötta och frusna själar och lagade kryddig lammgryta och tittade på film och bara gosade i varandras nackar hela kvällen. Det är så mysigt när man varit ute en hel dag.

Igår hade vi också lite pyssel för oss. Vi började dagen med fingrar på naken hud och långfrukost för att sedan göra oss redo för dagen och åka till Frölunda Torg. Det är ett nytt, fräscht köpcentrum här i Göteborg. Vi skulle inhandla nya tröjor till Peris men det var istället jag som kom därifrån med fyllda påsar. Jag köpte ett nytt träningslinne och en borste, godis och en leksak till Måns. Vänta är inte min grej så jag drog på mig mitt nya träningslinne och svettades av ett härligt danspass på en gång. Mmmm vad det är härligt att träna! En dusch senare och vi var på väg igen. Vi mötte upp Lisa och Niclas utanför Texas Longhorn och avnjöt en härlig lördagsmiddag på bästa vis. Fint kött och söt alkohol! Perfekt. Vi pratade bort flera timmar och var inte riktigt redo för att skutta hem ännu så vi gick vidare till 9:ans ölhall för ölhäng och en fin avslutning på lördagskvällen.

Fredagens status: Jag har fått en till medicin. Jag ska nu äta 6 tabletter varje morgon av 2 olika mediciner. Jag känner mig som en levande pillerburk. Per var med mig hos doktorn och höll mig i handen. Han är så himla snäll. Han tar verkligen hand om mig. Mamma, du kan vara lugn. Dom gjorde samma undersökningar igen. Det droppades, drogs och togs kort. Inget har förändrats. Jag vet inte om jag kanske är klen, men doktorn sa att jag kunde vara hemma nästa vecka också om jag ville. Jag vet inte, men hon verkar förstå. Hon verkar förstå att synen betyder allt. Hon verkar förstå att det här är skitjobbigt. Hon verkar förstå hur det känns att förlora synen på ett öga som 23-åring. Fast nä, det är inte min grej att vara negativ. Jag försöker lära mig att leva med detta. Det tar bara lite tid. Visst är det okej?

Tack för att alla är så fina.
Jag har världens finaste liv - ifrån mitt högra finaste öga. Du betyder allt.

PS; jag har fått en kitchen aid i julklapp! En sån himla lycka i allt elände.

Hej på er alla fina. Hoppas ni mår bra såhär efter jul? Jag har varit frånvarande ett tag och jag känner att nu vill jag berätta varför. Den 23:e december började jag se lite suddigt på vänster öga. Jag tänkte inte så mycket på det mer än att det går väl över. Jag ville ju inte förstöra julen för alla fina med att börja gnälla om en sån liten skitsak. Dagarna gick och det blev den 26:e december. Jag såg fortfarande jättesuddigt på det ena ögat och nu började jag faktiskt känna lite oro flyga runt i kroppen. Jag berättade det för min älskade mamma som bad mig ringa sjukupplysningen på en gång. Äh, vad ska det vara bra för? tänkte jag. Jag gjorde ändå som hon sa. Damen i andra änden ställde tusen frågor och bad mig tillslut åka in till akuten. "Det kan vara någonting med hjärnan". Jag blev livrädd. "Du får inte vänta mer med detta. Åk in direkt". Jag gick ner till mamma och pappa och berättade, ord för ord, leende. Men inuti var allt ett kaos. Vad är detta egentligen? Väl inne på akuten blev jag omhändertagen snabbt och blev uppskickad direkt till ögonläkaren. Först gjorde vi ett vanligt syntest. Ifall det var så att jag bara skulle behöva linser eller glasögon, men nä, jag såg inte bättre överhuvudtaget. När jag tittade med det friska ögat kunde jag rabbla bokstäverna hur enkelt som helst, men sen var det kört. Det andra såg ingenting, i n g e n t i n g. Jag kan inte beskriva den obehagliga känslan som spreds sig i min kropp. Jag har ju förfan aldrig haft problem med synen! Läkaren hällde i flera svidande vätskor i mina ögon, tog kort på hela ögat, tog kort på delar av ögat, satt in en jätteläskig lins som spände ut hela ögongloben och gjorde test på test på test. Jag var där i flera timmar innan domen kom.

"Du har en jätteovanlig ögonsjukdom". Va? Jag? "Som kan leda till att du förlorar synen". Livet gav mig en rejäl käftsmäll där och då. Jag blev mållös. Mamma med. Jag kunde inte tro det. "Du kommer sättas in på akut behandling och kommer följas upp hela tiden för att se att förändringarna i ögat inte blir värre". En specialistögonläkare kom också och tittade. Dom var så allvarliga. Jag höll inne tårarna så hårt jag kunde för mammas skull. Jag vill alltid vara stark.

Så här är jag nu. Sjukskriven och med ett konstigt öga. Det är så jävla jobbigt. Jag har nästan inte fattat det själv än. Tänk dig att när du tittar med båda ögonen ser du dubbelt, texter flyter ihop och hela världen är oskarp. Jag måste vila ögat (stränga order ifrån doktor) så jag sitter och skriver det här med det dåliga ögat stängt. Det går bra men det är väldigt jobbigt. Jag äter stark medicin varje dag som får mig att må dåligt. Anfall, kramper och kräkningar är vanliga biverkningar. Yeeey. Jag är dock överlycklig att jag inte behöver ligga inne på sjukhuset. Jag ska dit imorgon, tidigt, för uppföljning. Dom vill kolla mig heeeela tiden. Dom gör allt för att rädda min syn. Imorgon ska jag träffa en ny läkare (jag fick åka ner till Göteborg fort pga honom) som är specialist på min sjukdom. Det känns tryggt och väldigt bra.

Nu har jag tagit en paus ifrån livet. Jag kan inte beskriva hur detta känns. Vardagen blev plötsligt jobbigare och vanliga saker som varit hur enkla som helst blev plötsligt väldigt svåra. Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till jobbet redan nästan vecka. Jag skäms för det här. Åh. En så vanlig sak som att gå på stan är nu jobbigt. Att se så dåligt gör att hjärnan måste arbeta ännu hårdare och att fokusera allt med det friska ögat gör mig alldeles vimmelkantig.

Nu orkar jag inte skriva mer, men jag kände att jag ville berätta det här för er ändå.
Nu håller jag tummar och tår för att jag får behålla min syn och att detta inte blir värre.
Tack alla underbara vänner som har smsat och ringt för att stötta mig. Det betyder guld. Tack min familj för helt otrolig stöttning. Tack Per för att du åkte i 8 hela timmar ifrån Malmö till Falun för att bara vara med mig när jag är dålig. Jag grät på sjukhuset för att det var så himla fint. Direkt när Per fick reda på allt det här satt han sig i bilen, lämnade sin julledighet i Malmö och åkte i 8 timmar ( !!!! ) med bilen bara för att vara med mig. Det är helt otroligt vilka människor jag har i mitt liv.

Ta hand om er allehopa. Var rädda om allt ni har.
Det sista ni vill förlora är eran syn. Det kan jag lova er.

För längesen la jag upp ett inlägg om att ni skulle välja rubrik åt mig och jag fick en grej som ni gärna ville se, men det blev aldrig av. Ni ville se bilder på mig under åren som gått. Frisyrer, klädstil osv. Jag skrev aldrig inlägget eftersom jag bara har nya bilder på den här laptopen. Allt gammalt nostalgiskt ligger på två datorer som befinner sig i Falun hos mina föräldrar. Där finns det massor att gotta sig i. Den 21:a december åker jag till Falun en hel vecka för att fira jul och då kan jag knopa ihop det inlägget. Det blir väl bra? Det ska iallafall bli spännande att få ihop :)