Hej på er alla fina. Hoppas ni mår bra såhär efter jul? Jag har varit frånvarande ett tag och jag känner att nu vill jag berätta varför. Den 23:e december började jag se lite suddigt på vänster öga. Jag tänkte inte så mycket på det mer än att det går väl över. Jag ville ju inte förstöra julen för alla fina med att börja gnälla om en sån liten skitsak. Dagarna gick och det blev den 26:e december. Jag såg fortfarande jättesuddigt på det ena ögat och nu började jag faktiskt känna lite oro flyga runt i kroppen. Jag berättade det för min älskade mamma som bad mig ringa sjukupplysningen på en gång. Äh, vad ska det vara bra för? tänkte jag. Jag gjorde ändå som hon sa. Damen i andra änden ställde tusen frågor och bad mig tillslut åka in till akuten. "Det kan vara någonting med hjärnan". Jag blev livrädd. "Du får inte vänta mer med detta. Åk in direkt". Jag gick ner till mamma och pappa och berättade, ord för ord, leende. Men inuti var allt ett kaos. Vad är detta egentligen? Väl inne på akuten blev jag omhändertagen snabbt och blev uppskickad direkt till ögonläkaren. Först gjorde vi ett vanligt syntest. Ifall det var så att jag bara skulle behöva linser eller glasögon, men nä, jag såg inte bättre överhuvudtaget. När jag tittade med det friska ögat kunde jag rabbla bokstäverna hur enkelt som helst, men sen var det kört. Det andra såg ingenting, i n g e n t i n g. Jag kan inte beskriva den obehagliga känslan som spreds sig i min kropp. Jag har ju förfan aldrig haft problem med synen! Läkaren hällde i flera svidande vätskor i mina ögon, tog kort på hela ögat, tog kort på delar av ögat, satt in en jätteläskig lins som spände ut hela ögongloben och gjorde test på test på test. Jag var där i flera timmar innan domen kom.

"Du har en jätteovanlig ögonsjukdom". Va? Jag? "Som kan leda till att du förlorar synen". Livet gav mig en rejäl käftsmäll där och då. Jag blev mållös. Mamma med. Jag kunde inte tro det. "Du kommer sättas in på akut behandling och kommer följas upp hela tiden för att se att förändringarna i ögat inte blir värre". En specialistögonläkare kom också och tittade. Dom var så allvarliga. Jag höll inne tårarna så hårt jag kunde för mammas skull. Jag vill alltid vara stark.

Så här är jag nu. Sjukskriven och med ett konstigt öga. Det är så jävla jobbigt. Jag har nästan inte fattat det själv än. Tänk dig att när du tittar med båda ögonen ser du dubbelt, texter flyter ihop och hela världen är oskarp. Jag måste vila ögat (stränga order ifrån doktor) så jag sitter och skriver det här med det dåliga ögat stängt. Det går bra men det är väldigt jobbigt. Jag äter stark medicin varje dag som får mig att må dåligt. Anfall, kramper och kräkningar är vanliga biverkningar. Yeeey. Jag är dock överlycklig att jag inte behöver ligga inne på sjukhuset. Jag ska dit imorgon, tidigt, för uppföljning. Dom vill kolla mig heeeela tiden. Dom gör allt för att rädda min syn. Imorgon ska jag träffa en ny läkare (jag fick åka ner till Göteborg fort pga honom) som är specialist på min sjukdom. Det känns tryggt och väldigt bra.

Nu har jag tagit en paus ifrån livet. Jag kan inte beskriva hur detta känns. Vardagen blev plötsligt jobbigare och vanliga saker som varit hur enkla som helst blev plötsligt väldigt svåra. Jag hoppas att jag kan komma tillbaka till jobbet redan nästan vecka. Jag skäms för det här. Åh. En så vanlig sak som att gå på stan är nu jobbigt. Att se så dåligt gör att hjärnan måste arbeta ännu hårdare och att fokusera allt med det friska ögat gör mig alldeles vimmelkantig.

Nu orkar jag inte skriva mer, men jag kände att jag ville berätta det här för er ändå.
Nu håller jag tummar och tår för att jag får behålla min syn och att detta inte blir värre.
Tack alla underbara vänner som har smsat och ringt för att stötta mig. Det betyder guld. Tack min familj för helt otrolig stöttning. Tack Per för att du åkte i 8 hela timmar ifrån Malmö till Falun för att bara vara med mig när jag är dålig. Jag grät på sjukhuset för att det var så himla fint. Direkt när Per fick reda på allt det här satt han sig i bilen, lämnade sin julledighet i Malmö och åkte i 8 timmar ( !!!! ) med bilen bara för att vara med mig. Det är helt otroligt vilka människor jag har i mitt liv.

Ta hand om er allehopa. Var rädda om allt ni har.
Det sista ni vill förlora är eran syn. Det kan jag lova er.